tisdag 31 januari 2012

Etta på Billboardlistan december 1969


Dagen jag föddes var det här den absolut bästa låten världen kunde åstadkomma. I två veckor låg den etta på Billboardlistan. 
Well well, jag tog ingen större skada av det. Tror jag.


Organiserat kaos

Jag har alltid sorterat böckerna i bokhyllan med författarnas efternamn i bokstavsordning. I somras någon gång fick jag för mig att jag skulle fengshuia lite bland böckerna och sortera dem efter färg istället. Med böckerna i färgordning ska ett lugn lägga sig i rummet. Oron försvinner. Kaoset blir stillsamt.

Det blev jättefint och tydligen jättetrendigt.
- Åååå, du har sorterat böckerna så där trendigt efter färg! har mer än många utbrustit när de sett min bokhylla.
Jag har liksom storknat lite varje gång. Jag och trendigt i samma mening. Vem hade trott det?

Trendigt kanske det är. Fengshuigt och lugnt också. Men okaosigt? Nej.
Det är stört omöjligt att hitta boken man letar efter. Hur ska man komma ihåg vilken färg den har? Om författarna ändå kunde hålla sig till en färg skulle det vara lite lättare. - Jag är en gul författare. Eller - jag skriver bara blåa böcker. Nu har författarna böcker i alla färger utspridda i varenda hörn av bokhyllan.
Kaos.

Igår sorterade jag tillbaka. Tog hur lång tid som helst. Kicka rullade med ögonen och tyckte att jag gör om allt hela tiden, Gubben skrattade och Lilla Lina hoppade i bokhögarna.
Nu är det nästan klart.
Ofengshuigt.
Otrendigt.
Okaosigt.
Precis som det ska vara.



Ystad - Ronneby

Det duggar tätt av städer här i Blekinge märker jag. Knappt hinner jag ut ur den ena innan jag är inne i den andra. Nu är jag i Ronneby.
Ronneby har 28443 invånare  (återigen har jag räknat dem alla) och fick stadsprivilegier på 1200-talet. 1568 ägde Ronneby blodbad rum då svenskarna försökte överta staden från danskarna.
Ronneby brukar kallas "hjärtat i Sveriges trädgård" och 2005 utsågs en av stadens parker till Sveriges vackraste.

Här kan jag stanna ett par timmar, sedan traskar jag vidare.
Ha en bra tisdag.
Tjing!

måndag 30 januari 2012

Veckans bok: Three Men in a Boat

Three men in a boat, Jerome K. Jerome


Boken kom ut 1889 och var, enligt Wikipedia, från början tänkt som en reseguide. Humorn tog dock över och det blev en komisk roman i stället.

Tre mer eller mindre hypokondriska män ska ta en uppfriskande hälsotur på Themsen och leva friluftsliv. Under resans gång uppstår en massa komplikationer.

+  Omständig, finurlig, torr brittisk humor är något jag kan skratta mig fördärvad åt.
-  Det här är en klassiker som man "bör" ha läst. Sånt man bör göra ger mig rysningar.


söndag 29 januari 2012

Biodejt med Gubben

Strax före jul kommer Gubben och jag på att vi aldrig har varit på bio ihop.
Skandal tycker döttrarna. Så kan man inte ha det.
Därför får vi varsitt presentkort på bio av Kicka i julklapp.

Så en lördag i slutet av januari bestämmer vi oss för att nu är det dags.
Nu ska det ske.
Dejt med middag och bio.
Som vanligt när det gäller oss har vi inga planer. Ingen framförhållning. Ingen koll. Vi sätter oss bara på pendeln till Stockholm och tänker att det blir bra.
-Vad ska vi äta? Frågar Gubben.
-Vet inte, säger jag, men det ska inte vara indiskt och vi ska dela på en flaska rött. 
Vi har aldrig suttit på en restaurang och delat på en flaska rött. Ytterligare en sak vi har hoppat över.

Vi vandrar genom stan. Det är svinkallt. I Gamla stan kilar vi in på Hotel Sven Vintappare och tar en kaffe. Det finns fyra bord i kafféet. Vid ett bord sitter vi och vid ett annat sitter ett par som är ute på sin första dejt.
Herregudihimlen vad skönt att vi skippade dejtandet i början och tar det nu i stället, tänker jag. Det är ju bara hur jobbigt som helst att sitta och prata och låtsas vara imponerad. Jag behöver inte prata med Gubben om jag inte vill.
Inte ens när vi dejtar.
Jag behöver inte låtsas var imponerad heller.



Sedan strosar vi vidare till Söder. Restaurangletning står på schemat. 
Inte helt lätt.
Jag är inte bara vegetarian (vilket försvårar letning), jag är kräsen också. 
Jag är inte bara en kräsen vegetarian, jag vägrar sätta mig på finrestaurang i jeans och tröja. Varför tog jag inte på mig några andra kläder?
Det är kallt.
Jag är hungrig.
Gubben blir stressad. 
Not a very good combination. 
Vi blir nästan osams. Men bara nästan. 
Efter en evighet och en jäkla massa steg på stegräknaren hamnar vi på ett indiskt hak. Såklart. Vi hamnar alltid på indiska hak. När man äter indiskt ska man inte dricka rött, man ska dricka blaskigt indiskt öl för att släcka branden i munnen. Det blir blaskigt indiskt öl  - fattas bara annat. Maten är god men inte lika god som hos vår favvoindier. Jag funderar på att smuggla med en porslinselefant och ställa hemma i vardagsrummet. Gubben tycker inte att det är någon bra ide´. 
Vi sitter i flera timmar utan att försöka imponera på varandra. 
Stället är komplett med elefanter,
dammiga plastblommor och färgglada ljusslingor. 

Efter maten kommer huvudnumret. 
Bio. 
På bio ska man äta popcorn. Alltså köper vi popcorn. För sent inser vi att det är smörpopcorn. Jag hatar smörpopcorn. Sa jag att jag är kräsen?
Gubben blir tvungen att smälla i sig hela lådan själv. Stackarn. 
-Du måste låtsas gäspa och råka lägga armen om mig under filmen, säger jag. Det är lag på det när man dejtar.
-Okej, säger Gubben. 
På filmduken uppenbarar sig Johnny Depp. I två timmar sitter jag med världens vackraste gubbe framför ögonen medan världens bästa gubbe håller mig i handen. 
Jag är i himlen.
Gubben glömmer att låtsas gäspa, han har fullt upp med popcorn och handhållning. Eller så är han förblindad av Johnny. Det gör inget, vi kan låtsas att han låtsades gäspa. Eller så kan vi gå på bio någon mer gång och köra hela kitet med gäspning och allt. 






lördag 28 januari 2012

Öppet brev till min kropp

Hej kroppen.

Vi har jobbat ihop ett bra tag nu. På det stora hela måste jag säga att det har varit ett hyfsat bra samarbete.
Fem barn har vi lyckats knåpa ihop.
Fina barn dessutom.
De bästa om du frågar mig.

Det finns dock några saker jag är lite mindre nöjd med.
Det här blodbadet du prompt måste ställa till med varje månad till exempel. Vad ska det vara bra för? Känns inte det lite passé? Lite som en förlegad tradition från stenåldern? Eller medeltiden kanske?
Blodbadet medför ett oförsvarbart svinn av vitaminer och mineraler samt sveda och värk, dålig stämning och en massa onödigt kladd.

På mitt uppdrag har huvudkontoret arbetat fram en avvecklingsplan (även kallad klimakterium) för detta. Jag förutsätter att du läser in dig på planen och genomför den snabbt,smidigt och komplikationsfritt. Senast om en månad bör det vara klart.

Med vänlig hälsning Lairama (VD)



Fredagsmys på hög nivå

Igår kväll samlades mina fyra äldsta döttrar och jag hemma hos Sabruski.
Sabruski visade oss hur vi ska ta hand om vår hy på rätt sätt. Hon hade köpt produkter och små handdukar till sina småsystrar. Vi fick lägga ansiktsmask, äta nötter och torkade blåbär och dricka frosh (stavning?).
Sedan spelade vi Kinect.
Så kul!
Och jobbigt.

Det är underbart att vara med tjejerna på det här sättet. Jag är måste vara en av universums lyckligaste och stoltaste föräldrar.


fredag 27 januari 2012

Ystad - Karlshamn

Å, vad det blev en dålig start på min promenad genom Sverige. Först hade jag ingen stegräknare, sedan blev Lilla Lina sjuk, sedan blev jag sjuk och till råga på allt har jag varit ovanligt lat. Det sista kanske inte är någon giltlig anledning till att inte röra på fläsket men det är en anledning av det ärligare slaget.

Trots latmasken har jag lyckats ta mig till Karlshamn som ligger i Blekinge.
Karlshamn är en liten kommun med 31179 invånare.
Exakt.
Jag har knackat på varenda dörr och räknat.
Det är rätt jobbigt att knacka dörr och räkna. Fingrarna räcker liksom inte riktigt till. Skulle behöva en kopp kaffe för att orka fortsätta.
Är det någon av er som bor i Karlshamn? Eller någon annanstans i Blekinge?
Någon som möjligtvis kanske eventuellt skulle kunna tänka sig att bjuda på en kopp.







9. Fastlåst


Glöm inte att låsa cykeln!

9 (# 49) 365+1 foton 2012


torsdag 26 januari 2012

Stora utredaredagen

Vi har anmält intresse till att bli kontaktfamilj. För att få bli kontaktfamilj måste man utredas. Idag har det varit stora utredardagen. Två socialsekreterare kom hit klockan nio på morgonen och stannade till tolv. Klockan ett kom två andra socialsekreterare och stannade till halv tre.
Det blev sammanlagt fyra och en halv timme som totalt har dränerat min skalle. 

Under dessa fyra och en halv timme har vi gått igenom vår barndom. 
Hur beskriver man en barndom? 
Jag vet hur man beskriver den på några få ord i några få sekunder. Men med många ord i flera minuter? 

Vi har gått igenom tidigare förhållanden.
Hur beskriver man ett förhållande i flera minuter?

Vi har gått igenom relationerna till våra föräldrar och syskon.
Hur beskriver man det? 
Vi har gått igenom våra flyttkarriärer, relationen till våra egna barn, våra arbetsliv, psykiska hälsa, fysiska hälsa, alkoholvanor, drogerfarenheter, hur familjen fungerar i dagsläget, våra barns hobbies, våra egna hobbies, våra vänner, vår syn på barnuppfostran, våra fördomar, svårigheter, fobier, allergier och fan vet allt.

Vi  har berättat hur vi träffades, varför vi föll för varandra, hur relationen har utvecklats och hur den ser ut i dag. Vi har fått beskriva varandras styrkor och svagheter och konstiga egenheter och hur den andra är som förälder.

Jag hatar att prata. Det är skitjobbigt. 
Att prata kräver så mycket energi av mig. 
Jag måste tänka. 
Väga orden. 
Särskilt när jag pratar med människor jag inte känner. 
Särskilt när jag måste prata om mig själv.

Den här dagen har mosat mig en smula.

onsdag 25 januari 2012

8. Grått


Grågrågrågrågrågrågrågrågrågrågrågrå.
Typ ungefär nästan precis exakt som jag känner mig för tillfället.

8. (#91) 365+1 foton 2012

måndag 23 januari 2012

När du river mina väggar flyttar jag

Västgötskan undrade varför jag flyttade bloggen från Wordpress.com till Blogspot. Är det inte bra där?
Jo, det är bra där.
Jättebra.
Så bra att jag har bott där i nästan tre år.

På Wordpress.com finns massor med mallar att välja mellan till bloggen. Fina mallar, krusidulliga mallar, kaxiga mallar, enkla mallar, komplicerade mallar, ja... mallar helt enkelt.
I några mallar kan man byta bakgrundsfärg och lägga in en egen header. Vill man ändra på något mer måste man punga ut med en liten slant. För den lilla slanten får man tillgång till CSS-koderna.
Jag har velat göra något mer och alltså betalat en liten slant varje år.

Att säga att jag är ett CSS-proffs vore en överdrift.
Att säga att jag är en CSS-amatör vore också en överdrift.
Jag kan inte CSS.
Jag har suttit där i styleskiten och pillat och fixat med koderna, dels med hjälp av en massa googlande och dels med hjälp av att lite fantasifullt ändra mina begränsade HTML-kunskaper så att de ser lite mer CSS-iga ut.
Ibland har det funkat.
Jag har ändrat bredder, bytt färg på text, bytt fonter, gjort lite linjer här och där.
Fluffat och lullat med andra ord.
Det har inte blivit precis som jag har velat ha det, men det har blivit mitt.

I några veckors tid har jag mötts av ett meddelande om att det snart har gått ett år sedan jag betalade för lullet sist.
Dags igen.
När jag har mötts av meddelandet har jag suttit så skönt i min soffa och inte orkat resa mig upp för att hämta plånboken och visakortet.
Remind me later -knappen har varit flitigt använd ända till i går kväll. Inte i sista minuten men väl i sista timmen tog jag fram kortet. Då såg jag att den lilla slanten har blivit en stor slant. Priset för att få fluffa och lulla har stigit till mer än det tredubbla på ett år.
Jag betalade inte och lullet försvann.

Bloggen är snygg och mycket mer korrekt  än vad den var innan men den är inte min längre. Jag trivdes med skavankerna och buggarna jag lyckats skapa.
Det är lite som om någon välutbildad inredningsarkitekt skulle komma hem till mig och flytta väggar, byta gardiner, slänga byråar utan lådor och ta bort den kitschiga ängeltavlan ovanför sängen.
Det skulle bli snyggt men det skulle inte längre vara mitt hem.

Det var därför jag hals över huvud bestämde mig för att flytta hit. Här går det att ändra nästan hur mycket som helst genom att dra i några spakar, klicka på olika layouter och välja färger i små scheman. Dessutom har man fri tillgång till att pluttra runt i HTML-koderna.

Annars trivs jag bättre med Wordpress. Det känns bättre och mer logitskt strukturerat. Det kanske är en vanesak.
Jag hoppas det.






Veckans bok: Monsieur Ibrahim och koranens blommor





Det här är en fin liten berättelse om vänskapen mellan en judisk pojke och en gammal muslimsk affärsman i Paris. Pojken bor med sin far som bryr sig mer om sina böcker och sitt arbete än om honom. En bit in i berättelsen tar pappan livet av sig och vänskapen med den gamle mannen och med stadens horor fördjupas.

Det skulle ha kunnat vara en snyfthistoria men det finns inget snyftperspektiv i historien över huvud taget. Den är skönt osentimental. 

+ En väldigt kort sträckläsningsbok. Bra när man har tjugo minuter över att spendera på ett trevligt sätt.
- En väldigt kort sträckläsningsbok. På ynka tjugo minuter är nöjet slut. 


Välkommen hit

Det är alltså här jag bor nu.
Flytten bestämdes lite hastigt och lustigt för några timmar sedan så jag har inte riktigt hunnit ordna upp som jag vill ha det än. Det viktigaste har jag i alla fall packat upp. De där små detaljerna som gör att jag känner mig hemma.
Nu återstår lite renovering, städning, lullull och tillbyggnad men det får ta den tid det tar. Hoppas ni vill komma och hälsa på mig ändå.



söndag 22 januari 2012

En söndag på stranden

Ja vill de ska vara sommar nu. Kan inte vi leta efter sommaren? Snäääälla.
Självklart går vi ut för att leta efter sommaren. Vi hittar den på badstranden.
Var annars?
Där lägger vi oss ner och njuter,

doppar tårna i vattnet,


leker i vattenbrynet,


luktar på blommor,


och bygger slott med hink och spade.



Bättre än så kan man knappast ha det en söndag i januari.

7. Hallon


Frysta hallon på morgongröten. Kallt men mättande.
7 (#100) 365+1 foton 2012

6. Instrumentbräda


Bräda som ska föreställa en gitarr = instrumentbräda.
6 (#124) 365+1 foton 2012

5. Orange


Eftersom jag springer på loppisar flera gånger i veckan blir Gubben aldrig förvånad när det dyker upp ”nya” saker här hemma. I förrgår lyckades jag dock överraska honom när han hittade en vas på köksbänken.
- Vad är det här?
- En vas.
- Ja, jag ser det, men vem har du fått den från?
- Jag har köpt den!
- Va!? Den känns liksom inte riktigt som du.
- Nä… jag vet… inte… varför… jag köpte den…den är… alltså… den är… typ… orange.
- Typ.
Jag gillar inte orange.
Egentligen.
Efter lite googlande fick jag veta att min vas kommer från Elme glasbruk som fanns i Älmhult mellan 1917 och 1970. På Tradera sålde någon en likadan (fast inte lika fin) för 420 kronor. Jag har alltså tjänat 400 kronor och måste genast ut och shoppa igen innan pengarna bränner hål i fickan.
5 (#206) 365+1 foton 2012

Gris


Polis, polis, potatisgris.

4 (#90) 365+1 foton 2012

Vinstchans


En chans att fly den grå vardagen.
Åtminstone för en stund.
Åtminstone i fantasin.

Veckans bok: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig


”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” är  blogg i bokform. Den handlar om Stockholm, Finistère, upproren i Frankrikes förorter, mullvadar, filmer, litteratur och passmyndigheter.
Det här är ingen bok som sätter stora spår. Å andra sidan: måste böcker alltid göra det?
+ Precis som i en blogg kan man hoppa över de inlägg som inte känns intressanta. Boken är välskriven och jag gillar Bodil Malmstens språk och den känsla hon förmedlar.
- Boken skrevs 2005 och den känns väldigt… 2005.

Min dator




En liten låda som rymmer hela världen.
I den här kan jag ta del av nyheter från jordens alla hörn (nej, Lairama, jorden är rund - finns inga hörn), bli en del av okända människors liv genom deras bloggar, diskutera allt från hudvård och heminredning till miljöförstöring och världspolitik med människor jag aldrig har träffat, hålla kontakt med människor långt borta, inspireras, redigera, lyssna på musik, titta på film, spela spel och mycket mycket mer.

Lådan har jag ärvt av Sabruski. Tack gumman!

Veckans bok: Fågelbröstet


Jag är inget fan av krigsberättelser (mer än rent nyhets- historiemässigt). Inte heller gillar jag filmer/böcker/verkliga människor med machomachoattityd. Ändå läste jagFågelbröstet 1996 och gillade den så mycket att jag inte kunde lägga den ifrån mig förrän den var slut. Nu femton år senare kände jag mig lite nyfiken. Vad var det som var så bra med boken? Hur kunde en krigsbok fängsla mig?
Jag älskar mod.
Verkligt mod.
Verkligt mod för mig är inte att hoppa från ett flygplan om och om igen om det är ”a piece of cake”. Mod för mig är att hoppa från en mattkant om det är något som råkar vara det läskigaste man vet.
Att trotsa rädslan. Det är mod.
Fågelbröstet går emot machobilden av den helt igenom hårda krigaren. Huvudpersonen, Jonas Falk, utbildas till krigsmaskin i US Airborne Rangers och blir skadad vid invasionen av Grenada 1983. Han är livrädd precis hela tiden. Jag tror att det är därför jag gillade boken både för femton år sedan och nu. Beskrivningen av modet att våga vara livrädd och ändå göra det man måste.
+ Bilden av människorna bakom det hårda yttre. Den krackelerade masken. Bra och fångande skrivet.
- En bok blir inte automatiskt bättre ju fler sidor den innehåller. Den här boken skulle snarare må bra av att ett hundratal sidor skippades.

Händer


Vi ska göra en handtavla att hänga på väggen i Lilla Linas rum. Ni vet en sån där fin som hon kommer titta på när hon är vuxen och gråta en liten skvätt när hon tänker att hon har varit så liten.

Jag rör ihop någon skum gegga som luktar urkans. Lilla Lina ska sitta still med sina små händer i geggan medan den stelnar. Det tar flera minuter.
Sitta still. Lilla Lina. I samma mening. Fattar ju vem som helst hur det går.
Det går över förväntan, bara lite fingervickande och stillasittande dans och lite "måste ja sitta här hela natten?".
I med gips i hålen där händerna har varit. Gipset stelnar och sedan ska geggan, som nu är gummi, pillas bort. Tar en evighet och en kvart. Ena handen tappar tummen under pillandet. Fingertopparna ser ut som att de har legat i badet. Måste bero på fingervickandet.
När själva tavlan ska gjutas inser jag att gipset inte räcker för att få fast händerna ordentligt. Det blir bubblor i smeten och någon råkar spilla något blått på tavlan innan den torkar.

Kanske kommer den vuxna Lilla Lina titta på tavlan någon gång och gråta en svätt. Förmodligen av skratt. Den ser verkligen inte klok ut.

1. (#112) <a href="http:/http://365foton2012.wordpress.com//">365+1 foton 2012</a>
jalkjfkjiujkgrkjölarejpoaihg i

Med båda fötterna i Ystad


Under året som kommer ska jag gå från Ystad till Haparanda och tillbaka igen. Idag skulle en stegräknare införskaffas så att jag ska kunna ha koll på var någonstans i landet jag befinner mig.
Många stegräknare finns det.
De mäter steg (!), kalorier, sträcka, hur lång tid man har rört sig, fettprocent, längden på stortårna (kanske inte). Några har säkerhetslina, några inte.
Jag valde en billig. Utan säkerhetslina.
Det är ganska pinsamt att köpa en stegräknare den andra januari. Det är liksom samma sak som att ropa ut: Jag har avgivit ett nyårslöfte och kommer gå som en besatt i ett par veckor för att siffrorna på mätaren ska bli höga och sedan kommer jag glömma den i en låda någonstans och inte gå en meter. 
Två steg utanför affären öppnade jag paketet och satte på mig mätaren. Även det känns desperat:
Nu djävlar ska varenda steg räknas.
Varenda.

Stegräknaren var fin. Mattsvart.
Min blivande bästis (BFF), tänkte jag, tillsammans ska vi vandra i solsken och regn, över hårda asfaltsgator och på sandiga stränder. 
Efter ett par affärer tittade jag till den.
600 steg.
Japp varenda steg räknas.
När jag kom hem var jag väldigt spänd på vad BFF skulle säga. Hur många steg är det ner till stan egentligen? Eller hem?
BFF svarade inte. BFF had left the byxlinning.
Någonstans på vägen mellan centrum och hemma hade den hoppat av. Gett upp. Insett att här kommer det bli för mycket jobb.
Svikare.
På kvällen tvingade jag Gubben att köra mig till ett köpcentrum och leta stegräknare MED säkerhetslina.
Skulle inte ha gjort det.
Om det är pinsamt att själv köpa räknare den andra januari så är det ingenting mot att gå in i en sportaffär med en Gubbe som ropar STEGRÄKNARE! till personalen så fort han kommer in butiken.
Den andra januari.
Det blidde ingen räknare. Jag åkte hem och beställde en på nätet istället.
Så rent tekniskt är jag kvar och snurrar i Ystad ett par dagar till. Kan i och för sig vara lite trevligt, jag kan inte minnas att jag har varit dhär förut.
Någon som vet något bra fik i stan?

Med näsan mot Haparanda

Igår fick jag hem min stegräknare. Den är rosa och har ett snöre så att jag kan ha den runt halsen. Skulle inte tro att den här lilla kompisen ska lyckas smita.
Moahahaha.
11521 steg lyckades jag skrapa ihop under gårdagen och 4070 steg har det blivit hittills idag. Jag håller alltså sakta och osäkert på att ta mig ut ur Ystad. Det känns skönt, blev en aning enahanda att trampa runt här och inte komma någon vart.



Med 364 bilder kvar


 år ska jag vara med i 365+1 bilder. Efter att ha lagt upp två tråkbilder på något som bara finns rakt framför nosen på mig har det tagit stopp.
Ingen fantasi och ingen inspiration.
Nu sitter jag med temalistan framför mig och försöker klämma fram lite idéer. Vad tror ni om det här?
  • Röd gubbe. Den är lätt. På något vis ska jag genera Gubben och fota honom fort som attan. Om jag inte lyckas får jag väl fota honom efter en dag i solen.
  • Sydligast. Perfekt! Jag står just nu i Ystad och trampar i väntan på en stegräknare. Kunde inte bli bättre.
  • Fågelskrämma. Ett foto i spegeln så är den saken klar.
  • På mitt bord. Ett foto på  mitt bord så är den saken klar.
  • Ordning och reda. Ett foto i min garderob så... Hahahaha! inte ens jag gick på den.
  • Skrynklig. Ett foto på valfritt plagg i min garderob så är den saken klar.
  • Rubiner. Gubben blir helt enkelt tvungen att köpa ett gäng rubinklädda smycken åt mig.
  • Vildvuxen. Närbild på Gubbens mage.
  • Ståndaktig. Närbild på...nehej... inte det.
Sen är det stopp. Inga fler idéer. Känns som att det kommer gå bra det här.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...